Jag är en sån som älskar attl ha folk runt mig, jag klarar inte en dag utan att vara med någon nära och bara sitta och prata med någon om allting mellan himmel och jord. Det älskar jag.. Att få ut allting man har på hjärtat. Men att kunna göra det måste man kunna ha en vän man kan lita på. Det har jag, jag har några stycken som alltid finns där och jag är riktigt glad för det! Man mår mycket bättre med en vän brevid sig och när man verkligen behöver det. En axel att luta sig mot helt enkelt. Så har man folk som finns där och säger att dom ska finnas där men sen när man vill prata ut så kan dom inte ta sig tiden att prata med en. Det finns alltså olika vänner och vänskap här i världen. Det finns också tider när man ställer upp och fixar och göra massa saker för sina vänner och sedan när man vill ha lite tillbaka så skiter det sig också, är man för snäll då? Eller ska man bara säga att det är okej och gå vidare. Men tänk när det blir så hundra gånger, men kan ju inte bara ta imot och ta imot. Tillslut ramlar ju korthuset ner, visst?. Ibland kan även ett papper och en penna vara en bra vän också, även en blogg eller dagbok t.ex. Man skriver ner vad man känner och tycker och bara får ut sig det och det känns som dagboken lyssnar typ. Nej jag vet inte, någonting gör ju så att folk skriver blogg? Det måste ju vara att det är skönt att få ut sig allting och skriva ner vad man gör på dagarna och vad man ska göra och vad man tycker om grejer och sådär. Jag är glad över att jag har sån vänskapskrets som jag har och jag har den turen att ha dom vännerna jag har, utan dom ingen elin..